Kedjemätning av Mark: Definition, principer och utrustning

efter att ha läst den här artikeln kommer du att lära dig om: – 1. Definition av Kedjemätning 2. Princip för Kedjemätning 3. Utrustning 4. Utförande 5. Bestämmelser.

Definition av Kedjemätning:

det är metoden för mätning där området är uppdelat i nätverk av trianglar och sidorna på de olika trianglarna mäts direkt i fältet med kedja eller tejp och inga vinkelmätningar tas.

det är den enklaste typen av mätning och är mest lämplig när området som ska undersökas är litet i omfattning och är ganska jämnt och öppet med enkla detaljer. Det är olämpligt för stora områden och för områden trångt med många detaljer och över svåra land som i sådana fall bildandet av trianglar blir svårt.

princip för Kedjemätning:

principen för kedjemätning är att dela upp området som ska undersökas i ett nätverk av anslutna trianglar eftersom en triangel är den enda enkla figuren som kan ritas från längderna på dess sidor uppmätta i fältet. Eftersom triangulering utgör principen för kedjemätning kallas kedjeundersökningen också ibland som kedjetriangulering.

om området som ska undersökas är triangulärt i form och om längderna och sekvensen på dess tre sidor registreras, kan områdets plan lätt ritas.

men om området har mer än tre raka gränser, till exempel som i fig 3.1 (A) är det inte längre tillräckligt för att bara mäta längderna på sidorna. Fältmätningarna måste vara så ordnade att området kan ritas genom att lägga ner trianglar. Flera arrangemang bör göras som uppfyller detta villkor men endast två ges här som visas i fig. 3.1. b) och c).

utrustning som krävs vid Kedjemätning:

utrustningen som krävs vid kedjemätning omfattar följande:

(i) en kedja med en uppsättning tio pilar.

(ii) ett metallband 20 m eller 30 m i längd.

(iii) om ett dussin ranging stavar (det faktiska antalet beror på omfattningen av undersökningen).

(iv) en förskjuten stång.

(v) en optisk kvadrat eller en tvärstav.

(vi) en lod-bob.

(vii) om 2 dussin pinnar (det faktiska antalet beror på omfattningen av undersökningen).

(viii) en klubba eller en hammare.

(ix) en fältbok och en bra penna.

(x) småutgifter som krita, naglar, fältglas etc.

Fältparti:

fältpartiet består av fyra personer som anges nedan:

(i) besiktningsman som är ansvarig för partiet och registrerar kedjans åldrar och förskjutningar etc. i fältet-bok.

(ii) två chainmen eller band-män för att mäta alla linjer och förskjutningar till olika föremål såsom byggnader, vägar, häckar, tråd stängsel, avlopp etc.

(iii) Flagman för att fixa och bära sträckstängerna och även för att fixa pinnar för stationer enligt besiktningsmannen.

utförande i Kedjemätning:

en kedjeundersökning kan utföras i följande steg:

(i) rekognosering:

den preliminära inspektionen av det område som ska undersökas kallas rekognosering.

inspektören bör gå över området för att undersökas noggrant och notera alla detaljer som byggnader, vägar, häckar etc. och även den troliga positionen för stationens punkter och kedjelinjerna etc. Syftet är att få en intim kunskap om området för att bilda sig en uppfattning om arbetets svårigheter, den tid som krävs för undersökningsarbetet etc.

en grov skiss som har en allmän likhet med områdets plan och visar norra linjen bör dras i fältboken.

en baslinje ska väljas i hjärtat av undersökningen och hela området ska sedan delas upp i trianglar. Stationspunkterna ska markeras i fältboken såväl som på den grova skissen.

(ii) Märkningsstationer:

efter att ha genomfört rekognoseringen bör undersökningsstationerna markeras på marken så att de lätt kan upptäckas vid behov. Om undersökningen är liten i omfattning och kan slutföras på en enda dag, en station kan markeras genom att fixera vertikalt en avståndsstav. Stången kan stödjas av en hög med stenar om marken är hård.

om undersökningen är omfattande drivs träpinnar av liten storlek ca 3 cm kvadrat och 15 cm lång i marken för vanlig jord, medan träpinnar ca 5 cm kvadrat och 40 cm långa används för att beteckna stationerna i mjuk mark.

i betesmark bör en torv skäras i form av en triangel på ca 50 cm sida och en pinne fixerad i mitten. Om ytan är mycket hård som en väg,gata etc., är det nödvändigt att fixa naglar eller spikar som drivs i jämnhöjd med ytan.

(iii) Lokaliseringsstationer med Referensskisser:

efter att stationerna har markerats bör de placeras med slipsmätningar i huvudsak från två och helst från tre permanenta och väldefinierade föremål i närheten av stationen. Dessa mätningar bör göras exakt och registreras i fältboken med hjälp av en skiss som kallas en referensskiss eller platsskiss som visas i fig. 3.17.

Referensskisser är nödvändiga för att återställa stationernas positioner om de förskjuts eller förloras eller krävs vid ett framtida datum. De refererade stationerna kan enkelt återställas genom svängande bågar med referenspunkter som centra och respektive mätningar som radier. Korsningen av bågar är den önskade positionen för stationsmärket.

iv) Running Survey Lines:

efter att ha avslutat det förberedande arbetet, såsom Val, märkning och placering av stationer, kan kedjning påbörjas från baslinjen och transporteras genom alla rader i ramarbetet så kontinuerligt som möjligt. Processen att kedja, ta förskjutningar och boka för varje rad upprepas separat.

termer som vanligtvis används i Kedjemätning:

1. Ramarbete:

systemet med linjer eller trianglar som täcker området som ska undersökas kallas ramarbete eller skelett eller undersökning som ABCDE i fig. 3.2. Arrangemanget av trianglar beror på naturen och formen på det område som ska undersökas.

eftersom en liksidig triangel kan ritas mer exakt än en trubbig vinklad triangel, bör därför trianglarna som bildas i en kedjeundersökning så långt som möjligt vara nästan liksidiga. Trianglarna i vilka vinklarna varken är mycket akuta eller mycket trubbiga, dvs alla vinklar är större än 30 kg och mindre än 120 kg kallas välkonditionerade eller välformade trianglar och föredras alltid i en kedjeundersökning.

en triangel som är nästan en liksidig är bäst lämpad för att plotta arbete och är känd som den bästa konditionerade triangeln. Trianglarna som har vinklar mindre än 30 eller mer än 120 är kända som dåligt konditionerade eller dåligt konditionerade trianglar och bör alltid undvikas. Men om de inte kan undvikas, måste stor försiktighet iakttas under deras kedja och plottning.

2. Undersökningsstationer:

ändarna på en kedjelinje anger undersökningsstationerna.

dessa är:

(i) huvudundersökningsstationer och

(ii) dotterbolag eller bindningsstationer.

(i) Huvudundersökningsstationer är ändarna på linjerna som styr gränsen för undersökningen, såsom A, B, C, D och E i fig. 3.2; och linjerna som går med i huvudstationerna är kända som Huvudundersökningslinjer som AB, BC, CD, de, EA, AC och AD i fig. 3.2.

(ii) dotterbolag eller Bindningsstationer är den fasta punkt som valts på huvudundersökningslinjerna när det är nödvändigt att rita linjerna för att dela upp området för att lokalisera inredningsdetaljer som T1, T2, T3, T4 T5 och d i fig. 3.2.

val av Undersökningsstation:

följande punkter bör hållas i sikte vid val av stationer för ramarbetet:

(i) en stationspunkt bör placeras på vanlig mark så att den syns tydligt från alla stationspunkter som den är ansluten till och ger tydliga raka linjer för mätning.

(ii) huvudtrianglarna ska vara så stora som överensstämmer med markens egenskaper. Dessa bör delas upp av linjerna om det behövs för att få föremålen inom räckhåll för kedjelinjer så att arbetet utförs enligt principen “arbeta från helhet till del.”

(iii) sidorna på de större trianglarna ska passera så nära som möjligt och så parallellt som möjligt till de viktiga byggnaderna, vägarna etc., för att undvika långa förskjutningar och för att minska antalet slipslinjer.

(iv) trianglarna bör så långt som möjligt vara bäst konditionerade och dåligt konditionerade trianglar bör strikt undvikas.

(v) varje triangel ska vara försedd med minst en kontrollrad.

(vi) stationspunkter bör inte vara på genomfart.

3. Baslinje:

en linje som i allmänhet är längst av alla undersökningslinjer och på vilken hela ramarbetet byggs upp kallas en baslinje som AD i fig. 3.2. Den löper i allmänhet i mitten av det område som ska undersökas och bör läggas av på plan mark.

det är mycket viktigt linje och eftersom hela noggrannheten i undersökningsarbetet beror på dess noggrannhet och rakhet, därför bör den mätas exakt två eller tre gånger med oberoende metoder och dess rakhet bör också säkerställas. Vid stora undersökningar eller där det är lämpligt bör två baslinjer köras i form av ett kors (x) genom mitten av området.

4. Kontrollera Linje:

en linje som används för att kontrollera eller bevisa riktigheten av ramen arbete samt att rita arbetet är känd som en check linje eller ett bevis linje såsom BT3, CT2, och Dd i fig. 3.2. Det är en linje som går från spetsen av en triangel till andra fasta punkter på två sidor av en triangel. Om längden på denna linje på planen överensstämmer med längden uppmätt i fältet, är arbetet korrekt och sålunda kontrolleras eller bevisas noggrannheten i triangeln.

5. Slips Linje:

en linje som förenar två slipsstationer är känd som en slipslinje som T1, T2, T2, T3, T4, T5 i fig. 3.2. Det körs för att ta de inre detaljerna som är långt borta från huvudlinjerna och också för att undvika långa förskjutningar. Det kan också tjäna syftet med en check linje.