Medborgarkulturen

i texten Almond och Verba undersöker de demokratiska systemen i fem länder, USA, Tyskland, Mexiko, Italien och Storbritannien. De intervjuade cirka tusen individer i varje land om deras syn på regeringen och det politiska livet. Som de definierar det är “medborgarkulturen” (singular) “baserad på kommunikation och övertalning, en kultur av konsensus och mångfald, en kultur som förändras men den” (Almond and Verba 1963, 8). De identifierar tre politiska strukturer: deltagare, ämne och parochial. De anser att politisk kultur är det element som förbinder individuella attityder med den övergripande politiska systemstrukturen.

Almond och Verba betraktade den italienska betoningen på familjen som den drivande huvudkraften för samhället som “amoral” (med Edward Banfields ord (den moraliska grunden för ett bakåtriktat samhälle, 1958) eller “exklusiv” och trodde att en sådan kultur skulle hindra kulturens potential att utveckla en “känsla av gemenskap och medborgarkultur”, som de såg som en nödvändig bakgrund för “effektiv demokrati”.