En jämförande studie av enkel och val reaktionstid i Parkinsons, Huntingtons och cerebellär sjukdom. | Jiotower

Abstract

syftet med studien var att jämföra de kvantitativa och kvalitativa likheterna och skillnaderna i prestanda hos patienter med Parkinsons sjukdom, Huntingtons sjukdom och cerebellär sjukdom på ett antal reaktionstidsuppgifter. Enkel reaktionstid (SRT), obehandlad och fullständigt cued fyra val (CRT) uppgifter utfördes av åtta patienter med Parkinsons sjukdom efter utsättande av dopaminerg medicinering i genomsnitt 14,4 timmar; av sju icke-dementa patienter med Huntingtons sjukdom och av åtta patienter med cerebellär sjukdom. En S1 (varningssignal/precue)-S2 (imperative stimulus) paradigm användes i alla uppgifter, med S1-S2-intervallet slumpmässigt varierande mellan 0, 200, 800, 1600 och 3200 ms över försök. Patienterna med Huntingtons sjukdom hade en signifikant längre SRT än de med Parkinsons sjukdom. Ingen av de andra gruppskillnaderna i uncued och unwarned SRT och CRT var signifikanta. För patienter med Parkinsons sjukdom och de med cerebellär sjukdom var unwarned SRT snabbare än uncued och unwarned CRT. För patienter med Huntingtons sjukdom var denna CRT/SRT-skillnad inte signifikant. En varningssignal före den tvingande stimulansen resulterade i en minskning av reaktionstiden i alla tre grupperna. Förhandsinformation från S1 om svaret som skulle krävas av S2 användes av patienter i alla tre grupperna, tydligt från reaktionstider i den fullständigt cued CRT-uppgiften är snabbare än de i det okuvade CRT-tillståndet. Patienter med cerebellär sjukdom hade långsammare rörelsetider i SRT – och CRT-tillstånd jämfört med patienter med Parkinsons sjukdom och Huntingtons sjukdom, vars tider inte skilde sig åt. I ett SRT-tillstånd, när frånvaron av en varningssignal var förutsägbar, kunde patienter med cerebellär sjukdom och i mindre utsträckning de med Huntingtons sjukdom upprätthålla en allmän motorisk beredskap före den imperativa stimulansen. Detta var inte fallet för patienter med Parkinsons sjukdom som verkade mer beroende av närvaron av en varningssignal för att minska deras reaktionstid. Med några få undantag var resultatmönstret för de tre grupperna kvalitativt lika. Man kan dra slutsatsen att liknande reaktionstidsunderskott finns i Parkinsons sjukdom, hos patienter med andra störningar i basala ganglier (Huntingtons sjukdom), liksom de med en sjukdom som sparar basala ganglier (cerebellär sjukdom). Den icke-specifika långsamhet som observeras på beteendenivå kan dock ha olika centrala mekanismer.