Celebrating Queer Portland: A Conversation With Claire Rudy Foster

när jag blev ombedd att intervjua Foster om deras kommande novellsamling, Shine of the Ever, klappade jag ihop mina händer och vickade i min stol. Vi hade ännu inte träffat, vilket är förvånande eftersom vi båda bor och skriver i Portland, Oregon, och har massor av vänner gemensamt. Jag var glad att äntligen få chansen att träffa dem, och höra om deras arbete.

Shine of the Ever är Fosters andra novellsamling. Deras första, jag har aldrig gjort det förut, adresserade missbruk med en liknande polyvocality. Men Shine of the Ever firar kärlek. Efter tecken från hela könsspektrumet, och LGBTQ-samhället, samlingen speglar livet i en punkfärgad Portland mitt i sin egen återuppfinning. Från en hamnstad till en timmerstad till sin nuvarande, post-Portlandia-iteration (fylld med fågeltatuerade hipsters) är Portland både en karaktär och en kalejdoskopisk bakgrund för Fosters fantasi. Smart, omtänksam, rolig och romantisk, Fosters Portlanders traipse, shimmy och stampa sig igenom varandras liv, ibland medvetet och ibland inte. De anländer på hörn samtidigt, eller dela ex-flickvänner, eller passera varandra i Farmers’ Market. Upplevelsen är ungefär som att bo i Portland, där det ibland är omöjligt att undvika att stöta på människor du känner. Eller anländer till platser på exakt samma tid. Du kan läsa ett exklusivt utdrag här.

så när Foster och jag kom på hörnet samtidigt, nästan exakt fem minuter före vår planerade intervjutid, kändes det som ett tecken. Inom några minuter pratade vi så bekvämt att jag glömde att starta min inspelare. När jag äntligen gjorde det, vi pratade i över en timme, om allt från förändringarna i Portland, till familjehistorier och förskjutning, till astrologi, till den sista enhörningen.

***

The Rumpus: så berätta om ditt förhållande till Portland. Eftersom Portland verkligen känns, för mig, som den genomgående karaktären i Shine of the Ever.

Foster: Det är. Det är den outtalade karaktären. Det är min Anna Karenina. Jag tror bara under de senaste åren har jag verkligen varit tvungen att komma överens med det faktum att jag är en Portland-författare. Vilket är något …

Rumpus: det är en sak.

Foster: Det är något jag inte var superpumpad om, uppriktigt sagt. Jag älskar Portland, men jag skulle inte säga att jag är en del av skrivgemenskapen här på det sätt som vissa andra är. Jag har kommit att acceptera att Portland är, oavsett om jag gillar det eller inte, väldigt mycket en del av vem jag är nu och att den informerar min konst. Men, ja, jag menar min historia med Portland går långt tillbaka, som de säger. Min familj kom till Oregon i en täckt vagn 1842.

Rumpus: Verkligen?

Foster: jag har fortfarande bitar av vagnen i min lägenhet. Min familjemedlem som kom hit var den andra och ogynnsamma sonen till en mycket rik brittisk familj som ägde en massiv plantage i Carolinas och var en av grundarna till en college stad.

Bråk: Wow.

Främja: Ja. Så denna ogynnsamma son, av någon anledning, lämnade hemmet efter att hans utbildning var avslutad och blev legosoldat i franska och indiska kriget. Bilderna av honom som finns visar en mycket allvarlig och kompromisslös, vild man. Han var en av de människor som kom ut hit, hitta arbete som en guide, typ av en trailblazer. Han hade gått med i ett vagnståg i Georgien och tog dem ut till Oregon 1840-1841 och var en av de personer som undertecknade ett dokument i Champoeg, Oregon som säger att vi vill att Oregon ska vara en del av USA. Han var en av de ursprungliga gentrifiersna, om du vill kalla honom det. Eller de ursprungliga kolonisatörerna. Min pappa var i militären, så vi studsade runt. Men jag höll alltid band till Portland. Vi skickades hit på somrarna. Jag är väldigt nära med min mormor, särskilt. Och Portland har varit mitt hem på heltid sedan 2002. Så det är typ där boken börjar. Jag vet att vi sa i beskrivningen att det är 90-talet. Men för mig har 90-talet varit ungefär tjugo år i Portland.

Rumpus: Tja, drömmen om 90-talet lever fortfarande här, eller det var det.

Foster: jag har varit på den showen.

Rumpus: jag är säker på att du har. Jag tror att om du har bott här tillräckligt länge…

Foster: Det är en del av reglerna. Om du har bott här tillräckligt länge måste du vara på Portlandia. Och du vet var de goda munkarna är.

Rumpus: vad du just sagt om att återvända till Portland om och om igen? Jag känner att karaktärerna i dina berättelser alla kommer till Portland lite annorlunda. Det är nästan som om du fångade den känslan av att komma tillbaka till Portland om och om igen med olika ögon och några olika perspektiv.

Foster: Tja, det är typ av skämt, eller hur? Det är ovanligt att träffa någon som är född här, växte upp här, och stannade här.

Rumpus: så du går av Foster och din bok publiceras under Claire Rudy Foster?
Foster: Korrekt.

Rumpus: och när människor är som, ” Vad kallar jag dig? Hur hänvisar vi till dig?”

Foster: jag säger artigt ” jag går efter mitt efternamn.”Typ av WASP-y, antar jag.

Rumpus: jag gillar det.

Foster: om jag hade varit någon tidigare i min citat-unquote “karriär” före detta, tror jag att jag förmodligen bara skulle ha ändrat det helt. Men just nu har jag skrivit så många ställen. Jag menar, jag tror… ett år publicerade jag över två hundra artiklar och, typ, två böcker, du vet? När det gäller bylines är det mycket att städa upp. Det är bara inte värt det. Också, Jag gillar ordet ” Foster.”Jag tycker att det passar mig. Det är ett verb. Det betyder ” att ta hand om något.”

Rumpus: det är underbart.

Foster: tack. Och du vet, jag är lite avundsjuk på mina vänner som får återskapa sig innan de blir en offentlig person. Men det hade jag inte. Så jag är bara vad jag är. Det har varit många konsekvenser för mig att komma ut som trans och sedan hålla fast vid mina vapen. Det har varit väldigt, väldigt svårt. Och det har varit svårt för dem också, tror jag. Och jag har varit väldigt lycklig att hitta acceptans någon annanstans, vet du? Att ha en familj av val. Att inte känna att jag är helt oönskad.

Rumpus: val av familjer dyker upp mycket i glans av någonsin.

Foster: de gör. Det var ett väldigt viktigt tema. Jag menar, berättelserna i boken skrevs, tror jag, från och med 2005. Detta var en lång spridning. Det här är inte alla nya bitar. Några av dem har publicerats tidigare. “Pas de Deux” publicerades 2006, tror jag, och nominerades till en Best of the Web award på rostat ost. “Venus Conjunct Saturn” publicerades i en annan antologi och nominerades till en Pushcart. Dessa berättelser har funnits lite, några av dem. Titelstycket började som min senioruppsats.

Rumpus: i undergrad?

Främja: Ja.

Rumpus: det är en lång tid.

Foster: Det har varit tretton år. Så det tog tid för dessa bitar att komma ihop. Men jag tror att den processen är parallell med min egen växande självmedvetenhet. Du vet att jag vet att jag har varit queer för alltid. Jag menar, jag har varit ute som queer för alltid. Men trans-saken är ny.

Rumpus: så dina föräldrar var bra med queerness, de bara freaked out—

Foster: de ignorerade det.

Rumpus: Åh, de ignorerade queerness?

Foster: “du kan göra vad du vill. Håll det bara för dig själv.”

Rumpus: jag ser.

Foster: och de skadade mig. Men samlingen tror jag verkligen kom ut ur den önskan att känna sig hållen. Att gå igenom denna plats och veta att du inte är ensam. Du har förmodligen haft denna erfarenhet, men när du har bott i Portland tillräckligt länge, du kommer inte att kunna gå någonstans utan att se någon du känner.

Bråk: Japp.

Foster: oavsett hur stor Portland blir har jag märkt att det fortfarande är en liten stad på det sättet och jag ville verkligen reflektera det i samlingen. Gilla, medvetet länka karaktärerna, deras medarbetare som inte känner varandra, eller brevbäraren eller den ultimata lesbiska. Det fungerar sak som är att ” jag har legat med ditt ex,” men ingen av oss verkligen träffat henne. Vet du? Bara allt det där. Delning av Exer. “Vår” flickvän. Du vet, den typen av saker?

Rumpus: Åh, jag hade en fråga om det. Åh! För när vi dök upp i hörnet samtidigt var det därför jag sa: “det här är som din bok. Det här är en sak. Detta skulle hända i din bok.”Det kändes som en scen.

Foster: Det är en scen. Det kan vara en scen.

Rumpus: Tja, jag letar efter det i din nästa samling. Okej, så jag undrade om några av de witchy, Tarot, horoskop-y saker som är i Shine of the Ever, och dess förhållande till queerness. Hur känns det att de två sakerna stöter mot varandra?

Foster: först och främst är astrologi gay.

Rumpus: berätta mer.

Foster: Det är. Du vet, när vi pratade om fredagen den 13: e, och femme power undermineras av patriarkatet, jag märkte att i queer kultur, oavsett om det är tunga i kinden, eller campy eller vad som helst, det finns en verklig önskan att ha den kraft och komfort som tron ger utan religiös struktur, vilket kan vara extremt förtryckande för queer människor. Gud är ett återkommande tema i boken, liksom andlighet. Och för mig, astrologi, tarot, hedendom, ritual, är queered andlighet. Det är en plats utanför kyrkan där vi fortfarande kan hitta vår makt och tillhöra. Det är alternativet till Gud, Gud Fadern, där ute. Gud regelmakaren. Men det är också, jag menar, du vet att en flicka flirta med dig när hon frågar om du kan koppla upp på motspelerska.

Rumpus: jag vet inte ens vad det är.

Foster: är du heterosexuell?

Rumpus: Nej!

Foster: vet du vad ditt stigande tecken är?

Rumpus: Mm-hmm

Foster: ja, gay. Men det är skämtet. För som i Portland, om du känner till ditt solskylt, ditt månskylt och ditt stigande tecken, är du förmodligen queer.

Bråk: Ja. Vattumannen. Om du undrade. Jag undrade också när du pratade om astrologi och häxeri och hela detta alternativ… jag växte upp i norra Kalifornien, och min mamma var väldigt ny ålder, och därför avvisade jag dessa saker under mycket lång tid. Jag var som, ” det är som skiten min mamma gör och jag vill inte ha något att göra med det.”

Foster: Det är rättvist.

Rumpus: Men då träffade jag några människor som inte var som min mamma som jag älskade som sa till mig, “Nej, magi är som att du kan förkunna vad du vill vara en stavning. Som du kan säga vad saker är, och de bara är.”Och jag var som, Åh! Du behöver inte få kraft från någon annan. Det kan vara din egen.

Foster: en av de saker jag tycker om det är att det i sig är anti-hierarkiskt.

Rumpus: Ja! Att.

Foster: jag menar, du kan anmäla dig till en klass, och du kan ha din astrolog som du gillar, eller jag tror att vi kan lära av varandra. Men det finns begreppet power-over, power-under är inte riktigt en del av det systemet. För mig, astrologi är stenografi för den friheten inom jaget. Och ur ett queer perspektiv, Jag tror att det verkligen ger möjlighet att säga som “ja, mitt liv är magiskt. Ja, jag är full av kraft. Mitt liv är en besvärjelse. De ord som jag talar har betydelse eftersom de kommer att förändra alla som de berör.”Det är kraftfullt. Jag behöver inte tillåtelse att tala.

Rumpus: höger, vilket är enormt. Och den andra saken som jag tänker på med queerness och witchy andlighet är att allt föregår det här andra skitskiktet som vi alla har vuxit upp med som traditionen.

Foster: den här gamla saken?

Rumpus: ja, ni gamla skitlager. Den där?

Foster: jag älskar det.

Rumpus: jag är så vältalig. Det finns så många forskare i din bok. Är du en vetenskapsmänniska?

Foster: typ av. Min mamma var en park ranger för tjugofem år och jag växte upp dra invasiva ogräs i fält. Det var så vi gjorde saker. Bevarande, Det är ett riktigt, riktigt viktigt värde i min familj. Hennes far är professor i marinbiologi som höjde mig tidvattnet pooling på Kaliforniens kust. Så det har alltid varit så jag ser saker. Jag tror också att de taxonomier som vi använder är en egen stavning. Jag tror att det finns en ide som är utbredd i flera andliga vägar där om du vet något är sant namn …

Rumpus: namngivningen, mm-hmm.

Foster: … du kan kalla det med namnet och det kommer att svara dig. Så jag ser att i vetenskapen, där människor kan isolera dessa saker, partikel eller denna organism, och namnge den och se den, då kommer vi att äga den.

Rumpus: så min fråga är: alla dessa saker existerar utan deras namn. Som om det fanns atomer och kvarkar som hände innan någon var runt för att namnge det, så vad är magin att namnge? Ger det oss en falsk känsla av förståelse för en sak som vi faktiskt inte förstår?

Foster: det gör det. Och jag tror, för mig själv, namngivningsprocessen och identifieringsprocessen är bemyndigande och också begränsande. Jag tycker att det är väldigt frestande att säga, “Jag är den här saken, och jag kommer att vara den här saken imorgon.”Men min identitet finns inte inom språket, och det är okej. Jag förklarade att om någon kallar mig en “hon” jag inte särskilt gillar det, men det handlar inte om mig. Jag tror att någon annans uppfattning och språket som de använder säger mycket mer om sig själva än om mig.

Rumpus: Tja, det är en indikation på vad de ser.

Foster: Det är vad de ser. Är du bekant med den sista enhörningen?

Rumpus: Ja.

Främja: Okej. Så det finns den här scenen där enhörningen har fångats av häxan, minns du? Mamma Fortuna ‘ s Midnight Carnival. Och enhörningen har hållits i en magisk bur.

Rumpus: är inte Mia Farrow enhörningen?

Främja: Ja. Mia Farrow, Alan Arkin, Jeff Bridges. Och mamma Fortuna, som kan spelas av Angela Lansbury nu när jag tänker på det. Vilken roll! Enhörningen är förvirrad eftersom hon ser sin reflektion i staplarna på buret och det finns ett andra järnhorn. Häxan kastade en förtrollning på henne och ett andra horn växte från Enhörningens panna. Och häxan säger, ” ingen vet vad du är. Jag var tvungen att ge dem ett horn de kunde se, för ingen vet vad du är.”

Rumpus: Åh, rätt, för att människor inte kan se enhörningen.

Foster: om du inte är som, en orörd Jungfru, och var var de på medeltiden?

Bråk: Ingenstans. Självklart.

Foster: enhörningsradaren undertrycktes genom patriarkin.

Rumpus: patriarkatet förstörde unicorn radar!

Foster: tack. Patriarkatet tog enhörningarna från dig.

Rumpus: jag är så arg! Och det får mig också att tänka på hur mycket min dotter älskar enhörningar, och det gör mig ledsen.

Foster: de är fantastiska. Enhörningar kan göra vad som helst. Jag känner mig som tills jag började flagga min identitet och vara riktigt på förhand om som “Ja, jag är en queer, icke-binär, transförfattare” tills jag började anpassa dessa etiketter kände jag mig inte sett. Vilket är dumt, för min identitet fanns …

Rumpus: för att du var där hela tiden. Som kvarkar.

Foster: Ja, men jag blev verklig när jag hade ett namn för det. Vet du? Och jag ser andra människor göra det arbetet och verkligen lägga ut det där, och jag har så mycket beundran för dem att hävda den saken. Även om det är, du vet, ofullständigt och ofullständigt, är det något. Och det var verkligen viktigt för mig att skriva en bok som inte hade några sorgliga slut. Jag är så trött på queer och trans och femme och kvinnliga människor som används som offer om och om igen.

Rumpus: kan du prata med mig lite om kändisar? Som jag kunde ge dig en hypotes om varför astrologi finns i din bok. Men kändis är en tråd här. Det är en intressant tråd som kändes oväntad.

Foster: jag tror att Pacific Northwest, särskilt, och grunge kultur, och punk, och allt det där har varit mycket anti-kändis. Där det anses uncool att vilja vara känd. Men för en riktigt lång tid är det som om du blev ökänd, eller känd, du var en sellout.

Bråk: Ja.

Foster: ur mitt perspektiv vet du att clownen i min senaste berättelse säger: “jag skulle vilja vara känd, för jag skulle vilja veta om jag skulle vilja ha det eller inte.”Och det finns en önskan att bli sedd. Jag vill bli sedd. Jag vill att folk ska lyssna på mig. Och jag tror att alla känner så. Jag tror att den minut du skapar ett Twitter-konto eller ett Facebook-konto delar du med världen som du vill lyssna på och att du har något värt att säga. Och jag är väldigt okej med den impulsen i den här boken. Kändis betyder att firas, och vem vill inte firas?

Rumpus: jag älskar det.

Foster: i förhållande till att vara trans är en av de saker som jag har lärt mig sedan jag kom ut att folk vill titta. De vill stirra. De vill lyssna. De är nyfikna. Och jag tror inte att jag vill vara känd för att vara trans. Jag skulle älska att vara känd för att vara en underbar författare.

***

fotografi av Foster av Kaitlyn Luckow.